Laphroaig är gaeliska och betyder ”den vackra sänkan vid den breda viken”. Destilleriet ligger på ”rökön” Islays sydspets tillsammans med granndestillerierna Lagavulin och Ardbeg. Laphroaig fick sin legala licens att producera whisky 1826 men man har valt att sätta sitt grundande till år 1815. Familjen Johnston hade redan sysslat med jordbruk i många år tidigare och även whiskytillverkning för hemmabruk. De använde ett speciellt vatten för sin whisky som var speciellt lämpad för whiskytillverkning och detta gjorde att deras whisky fick ett väldigt bra rykte.

Från början var det bröderna Alex och Donald Johnston som drev verksamheten tillsammans. År 1836 köpte dock Donald ut sin bror ur företaget. Donald dog 1847 och hans son Dugald var bara 11 år och kunde därför inte ta över destilleriet på en gång. Istället hyrdes det ut till grannen Graham, som då även drev Lagavulin. Tio år senare var Dugald gammal nog att ta över vilket han också gjorde. Han drev destilleriet till hans död år 1877.  

Enligt ett gammalt avtal så tog Lagavulin halva Laphroaigs produktion till deras blendedproduktion. Avtalet var inte omtyckt av Laphroaig så när kontraktet gick ut år 1907 avslutades avtalet. Givetvis var detta inte populärt hos Lagavulin så de täppte till Laphroaigs vattenkälla med sten. Detta blev senare ett fall för domstolen och där vann Laphroaig tillbaka sitt vatten. Men det var inte slut där, Lagavulin har försökt köpa Laphroaig flera gånger men alltid fått nej och år 1908 köpte de över destillerichefen från Laphroaig i syfte att kopiera kopparpannorna och göra en identisk whisky vilket inte lyckades.  

År 1921 tog Ian Hunter över verksamheten och en rad förändringar påbörjades. Det moderniserades, kapaciteten fördubblades och lagring på bourbonfat infördes.  Ian drev destilleriet till sin död år 1954 och då han inte hade några arvstagare så hade han beslutat att överlämna det till Bessie Williamson. Det var hans revisors systerdotter som hade börjat på destilleriet som sommarvikarierande sekreterare under 30-talet. Eftersom hon var mycket resultatinriktad såg hon snabbt att det krävdes en stark finansiell partner för att klara av att hålla igång verksamheten. Hon sålde bolaget till Long John någon gång under 60-talet. 1990 köptes det av Allied Distillers och 2005 tog Fortune Brands över verksamheten.

Laphroaig tar sitt vatten från Kilbride Dam och det vattnet smakar torv. Kornet som används är rökt till 35 ppm. Torven som används kommer från deras egna mossar och ger en liten speciell smak eftersom vinden blåser upp havet långt upp på land, vilket gör att både tång, sjögräs och saltvatten kan påverka torven. Detta påverkar i sin tur slutproduktens smak och doft.  

Whiskyn jag dricker idag är alltså Laphroaig Tripple Wood. Som namnet antyder så handlar det om tre olika fat. Först lagras whiskyn i bourbontunnor, som normalt innehåller ca 180 liter. Sedan förs whisky över till så kallade Quarter Cask, dessa är lite mindre, runt 45 – 80 liter. Sist men definitivt inte minst har man lagt över whiskyn på stora sherryfat, ofta 500-600 liters storlek. Detta gör att man sammanför bourbonvaniljen med fatkaraktären och toppar med sherrysötman och får därigenom fram Tripple Wood. Den har en alkoholhalt på 48 % och är inte kylfiltrerad. Däremot innehåller den sockerkulör.

Doft:
Saltig rökighet, mintlakrits, tång hela tiden med en sötma i bakgrunden. Malttoner tränger lätt igenom tillsammans med en aning mörk choklad.  


Smak:
Inledningsvis mjuk och len men sedan kommer en mindre explosion av den klassiska Laphroaig-torvröken. Saltig men ändå söt rökighet med sotiga och torviga toner och lätt metalliska drag. Läder, citronlakrits och bränd mandelmassa finns i bakgrunden.  


Finish:
Eldigt slut med smaker av torr aska, torv och anisrot.


Sammanfattning:
Känner mig aningen kluven i situationen för jag tycker detta är en riktigt god whisky. Men med den totala avsaknaden av sherryinfluensen så blir det ”bara en vanlig” Laphroaig (som man egentligen inte ska underskatta). Jag hade nog förväntat mig något annat i stil med andra utgåvor från granndestillerierna som lyckats hästlängder mycket bättre med sherryfaten. Kontentan blir väl att detta är ytterligare bra utgåva från Laphroaig. Men är det sherryfatlagring ni söker så tycker jag att ni ska söka efter andra utgåvor.

Trevlig Helg!

Dela på Sociala Medier
FacebooktwitterFacebooktwitter

Följ oss
FacebooktwitterinstagramFacebooktwitterinstagram