Jag tror fler än jag har väntat med spänning på flaskorna från Westerås Whisky Wenner. Efter långt väntande är de äntligen här. I måndags anlände paketet och jag har faktiskt haft riktigt bra karaktär hela veckan och hållit mig från att öppna och smaka. Men nu är det äntligen dags och i ivrighetens tecken kommer jag därför att fatta mig kort.

Dagens whisky kommer från två olika privata fat och kommer inte att släppas på marknaden. Däremot fick jag, med många andra, chansen att få ta del av dessa fat genom just Westerås Whisky Wenner och framförallt Lasse Hallin och den lite mer mystiske Andreas. Tack så mycket för detta!

Whiskyn jag har i första glaset är en 27 år gammal Longmorn destillerad 1985 och lagrad på ett first fill Bourbonhogshead. Fatet gav 158 flaskor med en alkoholhalt på 53,7 %.

Doft:
Det inleds med en skön vaniljkick med smörkräm och blommiga toner av fläderblomma, maskros och rosor. Efter följer kolafudge, kanderade nötter och honung med en touch av bränt trä i bakgrunden.


Smak:
En mjuk och len smörkolasmak med vanilj och Rollo-kolan med gult papper är det första som dyker upp. Den riktigt sköna ekfatskaraktären med lätta kryddor som nejlika och kanel blandas upp bra med honungsdoppade aprikoser, apelsinskal och valnötter.   


Finish:
Sträv vaniljträ går mot lätt askiga toner, mango och en sötare vaniljsötma.  

Whiskyn jag har i andra glaset är en 16 år gammal Glen Keith destillerad 1996 och lagrad på ett refill Sherryfat. Fatet gav 549 flaskor med en alkoholhalt på 59,5 %.

Doft:
Mmm, möts av en riktigt härlig sherrysötma med smörkola, russin, brända ektoner och något som påminner om after eight, lite chokladmintigt. Jag känner förnimmelser av blommor och sommarängar men de döljs lite i skuggan av sherrysötman.  


Smak:
Lätta toner av rök blandas med brända mandlar och körsbärskarameller. Överhängande viniga sherrytoner med tydliga spår av dadlar och plommon. Apelsinnagellack och lätt aska finns i bakgrunden.   


Finish:
Kryddig med chilikanel och bränt trä. Det övergår efter ett tag i skön vaniljsockersötma, körsbär och sträva tanniner.  


Sammanfattning:
Två riktigt fina buteljer måste jag säga. I detta fredagsbattle så vinner Longmorn med hästlängder även om Glen Keith är en riktigt grym motståndare. Longmorn besitter stora komplexa färdigheter och ett otroligt djup. Den är balanserad och allt är så härligt integrerat i doft- & smakpaletten. Idag tycker jag att Glen Keith förlorar på att den är mindre komplex än dess motståndare och ger inte en lika härlig smakresa. Jag säger absolut inte att den är dålig för den är långt ifrån dålig men mitt hjärta föll idag för Longmorn. Jag tror dock att jag kommer falla för Glen Keith förr eller senare.

Trevlig Helg!

Dela på Sociala Medier
FacebooktwitterFacebooktwitter

Följ oss
FacebooktwitterinstagramFacebooktwitterinstagram